En blogg för mamma

En av de första känslorna som dök upp, när jag fick reda på att min mamma skulle dö, det var tacksamheten. Genom den första blandningen av chock, panik och ödesmättad insikt och hjälplös passivitet, steg tacksamheten fram som en upplyftande våg som inte tillät mig att drunkna.

Fram till dess var allt så självklart. Jag visste att min mamma var lite speciell. Att hon på många sätt inte var som alla andra och att hennes sätt att se människor runt omkring sig och sätt att leva och uttrycka sig var något alldeles särskilt och fint. Under många år när folk frågade vem som var min idol svarade jag att det var min mamma. Jag pratade också stolt om henne som min bästa vän. Att ha en sån nära relation till sin mamma och kunna känna sån beundran för henne visste jag var något jag förunnats, något som inte alla fått turen att ha. Men riktigt tacksam och glad över denna relation kunde jag inte känna mig förrän den var över.

Kanske verkar det konstigt att känna en sån glad känsla, just när man fått reda på att hennes liv så plötsligt kommit till sitt slut och att jag aldrig mer skulle få prata med henne. Men det var just då och dagarna efteråt som jag kände det som starkast. Jag delade känslan med min pappa och mina bröder och vi var överens att det var något vi ville fokusera på. Självklart kändes det väldigt viktigt att också släppa fram de jobbiga känslorna, men för att klara oss igenom det ville vi särskilt lyfta fram allt positivt som varit och som vi fått av att ha en sån fin människa i våra liv.

I dödsannonsen blev vår tacksamhet ord. Vi ville inte beskriva det som hänt i termer av plötslig bortgång, sörjande och djup saknad och det gjorde vi inte heller. Vi skrev om livet hon hade levt och vad det betytt för oss.

Det halvår som gått sedan min mamma lämnade oss har jag inte alltid kunnat känna den där tacksamheten och glädjen, men den kommer då och då, och då gör den det på ett sånt där vackert och naturligt sätt som får mig att bara sitta och le.

Min mamma var modig och impulsiv, många har beskrivit henne som galen. Lek, skratt och lyhördhet var några av hennes ledord i livet. Varenda människa som kom i hennes väg var intressant och värd att visas intresse och omtänksamhet. För henne fanns inga tabun, hon pratade med vem som helst, pratade om allt och var inte rädd att ge av sin kärlek. Visst hade hon brister, personlighetsdrag och beteendemönster som inte bara var bra, hon var inte perfekt på något vis, men det fina med den saken var att det alltid fanns utrymme för förbättring och hon hade alltid en stark vilja att analysera, förändra och förbättra sig själv.

Den här bloggen skapar jag den 16 oktober 2014, på den dagen då min mamma skulle ha fyllt 50 år. Jag gör det för att hedra henne och för att ge mig själv och andra möjligheten att glädjas åt och inspireras av den människa hon var.

Hur ofta jag kommer att skriva här och vad som kommer att skrivas exakt kan jag inte lova, det kommer att bli som det blir. Men jag tror att det kommer att vara en hel del barndomsminnen, en hel del tankar om kärlek, om kreativitet, respektfullt bemötande av barn och vuxna och om vad som är roligt och viktigt här i livet. Jag kanske slänger in någon bild ibland. Någon text eller dikt. Jag kanske bara skriver på för att skriva av mig allt det som dyker upp i mitt huvud.

Den här bloggen är för mamma. För allt hon gjorde varje dag för andra människor och för mig. För att jag inte ska glömma det, för att jag ska kunna läsa och minnas. Hon kommer alltid att finnas kvar hos mig. Som ett inspirerande, fascinerande, mångfacetterat väsen att analysera, lära sig av och glädja sig åt. Som en källa att hämta kraft ifrån och som en känsla av att vara älskad.