”Ska jag berätta hur jag gjorde?”

För nästan precis ett år sedan på en helt vanlig dag hade vi bjudit hem min mamma till vår lägenhet och bjöd henne på en indisk festmåltid. Hon var så lycklig och riktigt njöt av alla rätter jag lagat som om hon inte alls själv lagat indisk mat i hela sitt liv och kunde göra minst lika goda rätter själv. Det är ett viktigt minne för mig. Det var sista gången hon var hemma hos oss, bara någon månad innan hon dog.

Mitt förhållande till mat och min relation till mamma har på något mystiskt vis länge varit sammankopplat. Kanske är det inte så konstigt när man är mycket liten att koppla samman behovet av näring med personen som tillgodoser det behovet. Så småningom blev jag medveten om det arbete hon lade ner för att föda mig. Ja, hemma hos oss var det nästan alltid mamma som lagade maten. Hennes talang att kunna improvisera fram nya fantastiska rätter varje gång utan recept gjorde att ingen annan ville ta över hennes jobb (förutom de gånger när hon var bortrest förstås och pappa fick oförtjänta klagomål för sina ”tråkiga” fiskpinnar och köttbullar). Mamma inspirerades av de kontinenter och länder hon själv vuxit upp i och använde så gott som alltid indiska och afrikanska kryddor i de grönsaksfyllda grytorna vi fick. Något som våra vänner kunde tycka var lite konstigt, men jag tyckte att deras dillkött och potatis som de fick hemma var minst lika konstigt och knappt ätbart.

På den tiden var mitt liv så välordnat och inrutat i trygga rutiner. Jag började dagen med frukost som mamma plockat fram och vi pratade om vad dagen skulle innehålla. När jag kom hem från skolan var det mellanmål i köket och samtal med mamma om hur skoldagen varit. Senare efter fritidsaktiviteter eller lek ropade mamma och det blev middag tillsammans med hela familjen. Slutligen efter läxorna åt jag en sista kvällsmacka när mamma sa att det var tid för det.

Kanske är det dessa trygga rutiner som jag längtat efter när jag ibland som vuxen brutit ihop av hunger och gråtit efter mat som inte finns på bordet. När jag som typisk student glömt bort att äta något på flera timmar och inser att jag är alldeles för hungrig för att orka lägga ner någon tid på middagsmaten kommer ibland längtan efter att vara liten och omhändertagen och känslan blandas med saknaden efter min mamma.

Min mamma lät inte något hindra henne att sätta fram lagad mat på bordet till oss varje dag. Och inte bara det, hon bjöd ofta vänner och släktingar på mat. Det var en självklarhet att hon skulle bjuda när folk kom hem till oss, planerat eller oplanerat och det hände flera gånger i veckan för hos oss var dörren alltid öppen. Hon var ivrig att få folk att smaka på nya rätter, intyga oss om hur enkelt det var att laga och fråga om vi inte ville höra precis hur hon hade gjort. För det mesta lät jag henne berätta även om jag inte lyssnade så mycket. Jag visste att mamma var bra på att laga mat. Jag tänkte att nån gång ska jag nog lära mig det jag med, men inte just idag.

När jag som 20-åring flyttade hemifrån var det viktigt att visa för mamma att jag klarade mig bra och fixade det egna hushållet. Hon hade visat en viss tveksamhet inför hur jag skulle klara av ett liv som vuxen när jag inte ens klarade att städa mitt eget rum... Jag antog att föräldrar brukade vara så och tog inte åt mig så mycket... Men när mamma hälsade på i nya lägenheten var det viktigt att det var fint och städat. Och varje gång vi träffades var jag ivrig att berätta om nya rätter jag provat på att göra helt själv. Ibland kunde jag till och med ringa henne bara för att berätta att jag lagat fiskgratäng och det blev gott. Jag var lite rädd ibland att hon skulle skratta åt mig, men hon började bara göra samma sak. Hon ringde eller skrev och berättade att hon gjort en röra på det och det och jag måste bara prova för det blev så himla gott! Varenda gång jag kom och hälsade på i början hade hon fixat någon av mina favoriträtter som ugnsstekta rödbetor, indisk aubergine eller mangold-dolmar med ädelost... Och jag kunde bara inte säga nej när hon erbjöd mig att ta med några lådor hem... Fast jag försäkrade henne om att det inte behövdes egentligen. För jag kunde ju laga egen mat! Det var viktigt. Jag klarade mig.

När jag som vuxen började lära känna mig själv på riktigt blev plötsligt den där kopplingen mellan mitt förhållande till mat och min relation till min mamma tydlig och jag förstod hur djupt den gick. Under perioder som mamma var riktigt sjuk drömde jag ofta mardrömmar som utspelade sig i kök och jag utvecklade en jobbig liten fobi för möglig mat som gjorde att jag ibland knappt kunnat öppna kylskåpet. Men jag kom över det så småningom och snart blev mat och matlagning något jag kunde finna glädje i igen.

För ungefär exakt ett år sedan gjorde jag något jag var väldigt nervös inför och samtidigt velat göra länge. Jag bjöd mamma på indiskt. Det var en stor dag för mig. Att hon uppskattade det så mycket betydde mer än jag kan beskriva. Ett par veckor senare var mamma så sjuk att hon inte kunde gå hemifrån. Då bjöd vi hem pappa istället och jag lagade thailändska rätter. Han fick med sig resterna hem i en matlåda till mamma. Det var något av det allra sista jag fick möjlighet att göra för min mamma. Ett par lådor med röd curry och pad thai. Ibland föreställer jag mig hur hon såg ut när hon smakade på det. Hur lycklig hon var. Ibland önskar jag att jag hade kunnat göra mer.

Igår bjöd jag hem några vänner och hade lagat festmiddag med tio indiska rätter till dem. Jag var underligt nervös innan att det inte skulle räcka, att det inte skulle smaka ”rätt”, att det skulle vara för starkt och så vidare. Men det var mycket uppskattat och flera verkade tycka att det var väldigt gott. Jag skickade till och med med ett par matlådor... Efteråt kände jag en sån konstig vemodskänsla. Det var först då jag insåg att det var ungefär ett år sen vi bjöd min mamma på indisk mat. Ett år sen hon var här...

Mitt matintresse drog igång på riktigt för ett år sedan när min fru hittade på idén med ”internationella matveckor” och vi startade en blogg som snabbt fylldes med bilder och recept. Inte långt efter mammas begravning kom bloggen igång igen och jag hittade glädje i att fylla den och bombardera folk med matbilder som för att visa för folk att ”jag klarar mig” och ”jag fixar det här”. Det gav mig hopp.

Matlagningen blev mer och mer terapi för mig. När jag hade svårt att sitta ner och slappna av och alltid var tvungen att ha massor av grejer igång eller distrahera rastlösheten med intryck, blev ändå den halvtimmen varje dag då jag lagade middag som en form av fokuserad meditation. Fokus på rutin, på behov, på smak och njutning och känslan av kontroll. En känsla av att ”jag klarar detta”.

Nu för tiden behöver jag inte längre lika mycket av den där kontrollen i form av fast veckoplanering och redovisning vad jag lagat i ett recept på en blogg. Nu kan jag ibland konstatera att jag är vrålhungrig och att vi inte har något planerat. Men istället för att lägga mig på golvet och gnälla säger jag ”äh, jag fixar nåt” och går för att öppna kylskåpet och se vad vi har. Ungefär som när mamma stod och rörde i något på spisen och jag frågade henne vad det skulle bli för middag. Hon svarade ofta: ”jag vet inte, vi får se!”

Det kanske är en konstig tanke (eller så är det inte det med tanke på den här kopplingen som jag just beskrivit) men jag brukar tänka att varje gång jag lagar mat, oavsett vem som ska äta den, gör jag det för mamma. Och varje gång någon säger ”vad gott det här var” känner jag hennes breda leende inom mig. Och ofta kan det hända att jag hör hennes ord genom mina läppar då jag frågar: ”Ska jag berätta hur jag gjorde?”